Jag tänkte dela med mig av en erfarenhet den här gången.
För ungefär fyra år sedan pluggade jag musikpedagogik vid Universitetet. Jag hade under kursens gång fått i uppgift att göra några fältstudier för att förkovra mig om musik i det verkliga livet så att säga. En av de fältstudierna tänkte jag berätta för er om här, eller rättare sagt, återge för er. Själva rapporten ni kommer att få läsa här nedan skrevs alltså hösten 2000 och för er som inte har en susning om vad Kroumata är kommer här en slags kort sammanfattning hämtad från deras hemsida:
"Slagverksensemblen Kroumata firar 2003 sitt 25-årsjubileum. Att blicka tillbaka på detta kvartssekel är att se en dynamisk grupp i ständig utveckling, med alltifrån internationella turnéer och framträdanden på världens främsta konsertscener till deras utsålda konserter i Filadelfiakyrkan i Stockholm, familjekonserter för de små, framträdanden i TV eller vid firandet av kungens 50-årsdag. Kroumata är inte bara sedan länge en etablerad och populär del av musiksverige utan också en av landets viktigaste kulturambassadörer utomlands."

Då så... nu när ni kan allt om Kroumata =) är ni således redo för min rapport om när jag gästade en av deras repetitioner i Stockholm en septemberdag år 2000:

(Fältstudierapport av Peter Nilsson, sept 2000)
TRÄFF MED KROUMATA
Idén till denna fältstudie fick jag den 7/9 då jag var på Carlstad Conference Center och lyssnade på Värmlands Sinfonietta som gästades av Kroumata. Mitt under konserten kom idén att varför inte fråga Kroumata om jag fick gästa en av deras repetitioner? Trummis som jag är skulle ju det passa mig perfekt som fältstudie. Under pausen fick jag tag på Anders Holdar som jag gav en rak fråga: "Jag ska göra fältstudier, får jag besöka ett av era rep?" "Självklart!!" svarade han och jag fick hans visitkort. Några dagar senare fick jag tag på Anders på telefon och vi bestämde tid och plats. 21/9 bar det av mot Stockholm för att träffa Kroumata. Platsen var Kungliga Musikhöskolan och repetitionen skulle även innefatta elever därifrån. De var i slutfasen av ett projekt som pågått ett par veckor; elever från KMH och Kroumata framför en konsert tillsammans med musik skriven av eleverna själva. Elever var solister och Kroumata fungerade som "kompband". Konserten skulle framföras den 22/9, alltså dagen därpå så det var repet före generalrepet jag befann mig på.

Då jag dök upp på KMH var ett par Kroumata-medlemmar redan på plats och riggade utrustning. Jag hälsade, språkade ett par minuter, gick och satte mig och vips var samtliga medlemmar på plats och det var färdigriggat. Efter en stunds dividerande om locket till flygeln skulle vara på eller av så bar de bort det och repet var sen i full gång.
 För varje stycke som repeterades var respektive kompositör på plats och gav kommentarer och viftade och vevade som om det gällde livet. Även ljusteknikern fick instruktioner av kompositören om vilken ljussättning som var rätt för just det stycket. Det första som imponerade mig var att allt flöt på så smidigt och att det var så effektivt för det var en oerhörd komplex musik som repades in. Visserligen hade de hållit på ett par veckor och det var slutskedet av projektet jag bevittnade, men ändå.
Apropå musiken tyckte jag ibland att musiken var lite onödigt svårsmält och prestigefylld. Jag fick intrycket att kompositörerna medvetet försökt skriva så svårt och komplext som möjligt utan någon egentlig mening bakom det, något som Anders Holdar höll med mig om när vi tog en fika senare på kvällen.
Hursomhelst så genomsveptes repet av ett lugnt och metodiskt tillvägagångssätt med avspänd atmosfär och den som ville ha ordet fick det utan omsvep. Den som eventuellt var tveksam över något parti eller en passage i stycket stoppade och bad om omtag, ofta med ett lägre tempo. Det enda dramatiska som hände var väl Anders Lougins jämfotahopp som var ett resultat av hans femte felspel i en och samma takt.

Trots att Kroumata fungerade som projektledare och sitter på enormt mycket mer erfarenhet än de inblandade eleverna visade de sig ha en mycket prestigelös attityd. De fann sig i att bli tillrättavisade och lyssnade mycket noga på kritik. Man fick känslan av att här inne är vi på samma nivå, och jag tror att det är en attityd som är bra att lägga sig till med för att alla ska prestera sitt bästa.   Det var intressant att studera de små detaljerna. Ögonkontakten till exempel, det är ju inget nytt i sig men det var kul att iaktta hur alla strävade efter att se varandra. En annan intressant sak var när de kom till ett parti där det var svårt att hålla rytmen samlad så försökte man att hålla koll på den andres puls genom att studera varandras fotarbete.
På denna fältstudie var det inte fråga om en eller två personer som lär ut något till någon annan, utan här lär alla ut och alla lär sig.

Efter repet var det dax för fika och jag fick chans att prata lite med Anders Holdar. Han är ju också lärare och linjeansvarig vid Stockholms Musikpedagogiska Institut (SMI). Vi pratade bl.a. om ifall rummets form, miljö och ljus har någon inverkan på inlärning, något som Anders absolut tror har betydelse. Vidare så berättade han om hur han arbetar som pedagog. Det första Anders strävar efter är att skapa trygghet hos de studerande genom att lägga sig på deras nivå, nå resultat utan press, avdramatisera det här med musik (han menar att många ser gravallvarligt på musik och dess utövande och så skall det inte vara), och att improvisera mycket.

Det märks väldigt väl på Anders när man pratar med honom hur mycket han älskar sitt jobb, både i talet och i kroppsspråket. Hans jobb är uppdelat på SMI med 25% och Kroumata med 75%. När jag frågar honom vilket han skulle välja bort om han var tvungen svarar han: "Inte nåt, jag är i grunden pedagog, men behöver Kroumata för att hålla mig uppdaterad med verkligheten." Sen var det då dags att bryta upp och för mig var detta en mycket inspirerande dag. Det jag först och främst kommer att ha med mig från den här fältstudien är det faktum att ödmjuk attityd och öppenhet ger bäst resultat, oavsett vem man är.

//Peter Nilsson