Hallå där…
Då var det dags för mig att försöka knåpa ner något tänkvärt… Hm…
Att stå på en scen och underhålla människor bestämde jag mig för när jag var 9 år. Jag sprang, som vanligt, och bar gitarrer och annan lättare utrustning i Borgvikslaá, ett legendariskt dansbandsställe under 70-80-talet.
Denna kväll var det Sven-Ingvars som skulle spela. Efter att ha kånkat upp alla prylar 24 trappsteg upp till danslokalen stod jag framför scenen och betraktade allt från mixerbord till högtalarkablar, men framförallt klaviaturerna. När jag stod där med min fåniga, drömska blick kom Sven-Olov Pettersson och frågade om jag ville provspela.
Sagt och gjort, upp på scenen, nervöst fingrande på en Logan stråkmaskin. Med mer eller mindre pekfingervals (enbart med höger hand, givetvis) ljöd melodin till ”Leende guldbruna ögon” ut i högtalarna. Samtidigt blev Robin klar med sina trummor och började kompa mig. Under de nästkommande minuterna fyllde de resterande medlemmarna på. Där stod en överlycklig 9-åring och fick spela med Sven-Ingvars. Wow, vilken lycka. Min omgivning var tämligen trött på att höra den historien om och om igen under veckan som följde.

Jag fortsatte bära utrustning i ”Laá” och allt eftersom jag växte byttes de lätta gitarrerna ut mot monitorer, högtalare, mixerbord och allt vad det nu var. Dansbanden var överlyckliga över att få hjälp. Trappor är ju inte direkt vad musiker drömmer om. Min relation till dansbanden blev under tiden större och större. När det var dags för PRAO i 9:an ringde jag ett samtal till Falkenberg och fick åka med Matz Bladhs på turné under en vecka. Under hela den veckan satt jag med det där fåniga leendet i turnébussen och njöt medan mina klasskompisar satt på pappersbruket eller Konsum. Första spelningen den veckan var på Holiday Inn i Helsingborg. De hade 23 års åldersgräns och vårdad klädsel. Där inne sprang jag omkring, en vattenkammad slyngel med slips och kavaj, rak i ryggen så man kunde ha trott att jag hade ett mikrofonstativ i röven.

Kontakten med Vikingarna, Matz Bladhs och Thor-Erics fortsatte. Jag hoppade på när dom passerade Grums och var med och riggade. Jag hade, i princip, full koll på både packordning och montering av deras anläggningar.
Nu, 28 år senare, är musiken mitt levebröd, om än i lite varierande former. Även om många i rocksvängen tycker dansbandsmusiken är tråkig och enformig så har den i alla fall gett mig en massa vägledning. Det var under mina otaliga kvällar med dansbanden, i ungdomens dagar, jag lärde mig vad reverb, kompressorer och equalizers användes till, hur man skulle ta ett Cm7 med omvänt grepp, hur man kopplar och rattar ett 24-kanals mixerbord o.s.v. Jag vill därför passa på att skicka ett tack för undervisningen till ovan nämnda dansband, innan jag nu tackar för din uppmärksamhet för denna gång.  

//Caermith Ekström